Kajsamaja

(Om någon är känslig för navelsträng och lite blod bör ni inte skrolla ner)

 

Eftersom att jag skulle förlösas med kejsarsnitt så hade vi fått en tid för detta i vecka 39, innan vårt beräknat datum. Strax innan kl 7 måndag den 10 april skrev vi in oss på förlossningen och fick en jätte gullig barnmorska! Jag var ganska nervös, men mest pga att jag inte visse vad som skulle hända här näst och för att jag visste att ryggbedövningsnålen inte var långt bort i tid nu.. Den som jag gruvat och fasat över...

 

På förlossningen fick jag mina op-kläder, skjorta, mycket sexiga strumpor och "trosor" med tillhörande blöja.. Sjukt förnedrande!!! De satte en infart i armen och tog blodprov, blodtryck och kollade bebisens hjärtljud... Allt så bra ut och jag fick en dos antibiotika innan jag rullades ner på operation!

08.15 är vi på plats nere på Op och jag är jätteledsen pga min nålrädsla.. Som grädde på moset så har jag oturen (som sedan visade siig vara tur) att få den narkosläkare som jag verkligen inte ville ha, pga ett tidigare möte då han varit fruktansvärt nonchalant och väldigt otrevlig. När jag såg honom tappade jag kontrollen lite, jag blev hysterisk!!! Blev flyttad från sjukhussängen till operationsbordet och ryggbedövningen lades... Helt smärtfritt! Alltså HELT! Jag hade oroat mig och gråtit hysteriskt i onödan.. Narkosläkaren må vara nonchalant och inte alls bra på att ta människor, Men sticka nålar i ryggen på folk, de kunde han!!! Vilken lättnad! 

Nu när bedövningen var lagd var de som om all rädsla alla tårar och all oro bara försvann.. Jag låg där helt lugn och väntade på min dotter.. Urinkateter sattes och kännseltest gjordes utan att jag kände de så bedövningen tog som den skulle och magen tvättades av... De är den mest underliga känslan jag någonsin känt när dom öppnar upp buken och trycker och drar och sliter.. Riktigt obehagligt och jag visste inte om jag mådde illa och behövde kräkas eller om jag höll på att svimma.. Men jag höll mig samlad... Kl 08.27 hör jag ett barn som skriker!!! Det är mitt barn som skriker! Hon är ute! Jag har "fött" mitt barn.. Jag är mamma!!!

 

Barnmorskan höll upp bebis, en flicka (som utan tvekan är en Madion) så jag fick se henne innan de tog med sig Daniel ut till barnbordet för att kolla att allt var ok, torka av och så fick Daniel klippa navelsträngen.. Medans dom roade sig med de så höll läkarna på att sy ihop mig... Hade en jätte trevlig och gullig narkossköterska  vid min huvudända hela tiden som höll mig lugn medan Daniel var iväg med barnmorskan och bebis.. Sen kom Den stolta pappan ut med sin dotter, vår dotter och satt vid min sida tills jag var klar.. Allt som allt, tog hela operationen 43min (08.15-08.58)

 

Vi rullades upp på förlossningen igen, där vägs (3566g) och mäts (49cm) hon och läggs till mitt bröst. En sån mäktig känsla som inte går att beskriva! Och där och då börjar mitt liv som mamma, Inget annat känns särskillt viktigt.. Vi blev en liten familj, med en perfekt liten dotter... Finner inga ord!

12.40 lämnar vi förlossningen.. Då väntar ett dygn på BB. Bedövningen släpper och jag börjar få ont.. Tjurar på och är uppe och promenerar i korridoren fram och tillbaka säkert 10 vändor.. kl 12 dagen efter får vi åka hem efter att ha träffat barnläkare och gått ett ok..

 

De var min förlossningsberättelse.. Inte särskillt dramatisk.. Bästa dagen i mitt liv...

Nu läker jag, vi bekantar oss med vår nya familjemedlem, myser och visar stolt upp henne för omgivningen!